Det är lite av en sorgens dag. Eller var det kanske igår...? Jag har varit sjuk och hemma från jobb - då tappar man så lätt bort dagarna. Jag fick lägenheten, DRÖMLÄGENHETEN. Ni vet, i det gamla huset med fina fönster, högt i tak, roliga vinklar, ljuvliga dörrar och allt det där. Stor och relativt billig var den också. Perfekt att bo två i, med en eller 2 katter... Men jag kunde inte ta den. För jag kan inte visa på inkomst ett halvår framöver. Bara till sista december, än så länge. Men mest av allt kan jag inte tappa alla mina poäng efter 8 år om det skulle bli så att jag får flytta till Karlstad om en stund. Vilket jag egentligen inte vill. Dock vill jag hemskt gärna bo med min kärlek och komma vidare i relationen och då får jag kanske göra den uppoffringen. Fast jag är livrädd för det. Har gjort det förr och det var inte bra. Och då visste jag inte ens att jag gjorde uppoffringar. Nu är jag väldigt medveten om det. Inte kan jag flytta och lämna lille Linus t.ex Det där älskade barnet <3 Hur som helst, kändes sorgligt att tacka nej till en kanontvåa på nästan 75kvm som har allt. Men nu är det gjort. Snyft.

     


I övrigt är jag nog lite höstdeppig. Lite extra för att jag legat med feber och förkylning antagligen men mest handlar det nog om all jäkla ovisshet. Avskyr det. Vet inte om jag är arbetslös om några månader och bara tanken på att behöva försörjningsstöd och tokleta jobb igen gör mig spyfärdig. SÅ förbaskat less på det där. Lär knappast vara roligare nu när man fått känna på "det goda livet". Men nu ska vi ju förstås inte tro att det blir så, självklart förstår de ju att de inte klarar sig utan mig... Kunderna talar minsann om för mig att jag inte får sluta iallafall, gullisarna. Och så den enorma längtan efter att bli sambo men inte ha någon som helst aning om när det blir - 6 månader? 1 år? 5? Mitt liv känns rastlöst. Hoppas på att körkortsutbildningen i november ihop med uppkörning och teori går vägen och att jag kan finna nån form av tillfredsställelse och frihet i att kunna dra iväg om jag vill. Och om mammas bil är ledig. Tänk om man ändå kunde ha sin egen bil. Vilken lycka! Men vad måste man ha för att ha råd med bil? Jobb. Fast helst.

Blä, känner mig skittråkig och neggig. Man får vara det ibland. Vet att Johanna på jobbet iaf tycker att jag är helfestlig.